Imorgon ska vi ut till minneslunden och hålla min mormors begravning i stillhet. Gud, det känns fortfarande så tomt.. Mitt hjärta gör ont och gråten sitter i halsen på mig ständigt. Jag vill bara gråta, skrika.. Jag önskar jag kunde få dig och morfar tillbaka. Ni spred glädje och ni gav mig så otroligt mycket kärlek, vilket ni gör fortfarande fast i annan bemärkning..

Det går inte en sekund utan att jag tänker på er eller saknar er. Det känns så tomt utan er. Jag känner mig tom.

Det kommer kännas tungt att ännu en gång besöka minneslunden men samtidigt är jag glad att ni har fått vila nu och är tillsammans. Jag är glad och tacksam över att du mormor slipper ha ont och slipper vara ledsen och ängslig. Och jag är glad över att du morfar får vila.

Jag älskar er. Och ni kommer alltid stå mig nära. Det gör bara så ont att ni inte är med oss längre. Och det gör mig så ledsen.
 Även om jag vet att ni alltid kommer finnas här för mig och vaka över mig på ett eller annat sätt.

Ni är mina hjältar båda två. Ni är mina änglar, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag älskar er.

Jag fick låna en ängel för en stund..